tisdag 29 augusti 2017

Måste bara få säga detta.

Hej igen! Det var ett tag sen.
Jag hade inte tänkt att skriva om detta och definitivt inte här men nu känner jag att jag måste.
Jag är inte perfekt, jag försöker inte att vara det. Jag gör misstag, jag har mindre charmiga sidor, jag kan ta på mig min slitna offerkofta och tycka synd om mig själv, jag kan gnälla och klaga över saker som är jobbiga, jag kan vara negativ och bitter. Jag kan vara för ärlig, för öppen, för sarkastisk, för ironisk, jag kan svära, rapa och ibland har jag inga filter alls.
Men, jag är oxå snäll, omtänksam, social, Glad och positiv.
Jag har alltid format mig själv till hur andra vill att jag ska vara och därmed tappat mig själv och min identitet. Jag är trött på att känna att jag inte är bra nog eller att jag inte kan leva upp till de kraven som ställs. Efter denna helgen så fick jag nog! Helgen har visat mig att jag är uppskattad för att jag är just sarkastisk, lätt, och säger klumpiga saker utan att tänka och för första gången på väldigt länge så kunde jag slappna av och inte behöva tänka på vad jag säger, hur jag säger det eller när jag säger det. Jag blev accepterad ändå.
Jag är så trött på att jag ska ändra mig för andra hela tiden men andra kan fortsätta att vara som dem är oavsett vad jag tycker. Det finns saker hos människor som jag stör mig på men jag kan inte förändra en annan människa hur mycket jag än försöker.
Jag vill vara den jag är trots mina brister. Jag är värd att älskas och accepteras för den jag är precis som vem som helst.

Jag är så tacksam för denna helgen och för dem som var med mig för det gjorde så mycket för mig så ni kan inte ens ana. Jag fick vara mig själv fullt ut utan att känna att jag kanske skulle lugna ner mig eller ändra på nåt som var "opassande" .

Ja det var väl det jag kände att jag ville få fram. Jag är bra precis som jag är!
Tack för ordet. Over and out.

söndag 21 maj 2017

En fristad

Är det inte så att alla har sin fristad? Jag har min i alla fall, dit jag kan åka om jag vill minnas saker men även lämna kvar det jag inte vill ta med hem. Det finns en viss sorg i att minnas sånt som har betytt mycket men som är borta, men det är oxå en lättnad att jag inte behöver ha det längre.

Ja.. denna helgen har i alla fall varit helt perfekt! Jag har dessutom orkat att ha trevligt, har varit helt slut på kvällarna efter allt socialt men ändå skönt. Jag fick tillbaka mina provsvar och mitt tsh fortsätter att sjunka, däremot höjs vissa andra hormoner men jag hoppas att det jämnar ut sig när det börjar bli ordning i kroppen. Mina utslag i ansiktet börjar sakta men säkert avta, det ploppar upp lite när jag känner den där inre stressen krypa på men ja, jag kan inte göra nånting åt det. Det som gör mig ledsen är att det sätter igång det dåliga självförtroendet och självförakt ganska fort och det blir lixom lite depression av det. Det är psykiskt påfrestande att ha sånt i ansiktet som man visar utåt hela tiden och som är tillgängligt för alla att se.... Men jaha? Jag har lite utslag i ansiktet vadå då? Gör det mig till en sämre människa? Nej!
Jag har spenderat många timmar framför spegeln och gråtit för att jag är rädd för att möta människor som ska hålla på att tycka och tänka om hur jag ser ut och det tar så förbannat mycket energi och ärligt talat, vem är du att döma mig för lite utslag?
Det är såhär jag ser ut nu och det är så det är!
Just nu finns det bara en sak som jag bryr mig om och det är att värdet ska sjunka ännu mer och jag äntligen kan få må bra igen för såhär är ju inte alls roligt att må.

Men hur som helst så även om man har en dålig dag så finns det alltid något att vara tacksam för och det är viktigt att nämna sånt.
Jag är så genuint tacksam för att jag är där jag är idag och att jag tagit mig hit.
Jag är tacksam för dem människorna jag har runt mig och för dem som jag av någon anledning har valt bort.
Jag är tacksam för att jag har tagit det bästa beslutet i hela mitt liv som är att ta hand om mig själv.

God natt på er och kom ihåg att ni är värda det bästa.

"Gud ge mig sinnesro att acceptera de människor jag inte kan förändra,
Mod att förändra den jag kan och förstånd att inse att den personen är jag!"

lördag 13 maj 2017

Kom igen nu!! Håll lite tummar nu :)

Hej igen!
Fy fy fan.... Jag är så trött på att vara trött! Jag är trött på att känna mig tråkig för att jag inte orkar nånting, jag är trött på att folk tror att jag bara är lat (det tror dem säkert inte, det bara känns så) ;)
Det har blivit mycket bättre än vad det var för för två veckor sen men jag kan fortfarande känna denna utmattningen utan nån vidare ansträngning. Jag var nu igår och tog nya prover och jag ber till något högre att dem fortsätter att sjunka. Vill passa på att säga till er som har hört av er och vill ses att det inte är nåt emot er utan jag bara orkar inte känna mig "tråkig".
Galet vad en liten körtel kan göra med en hel kropp, vilken jävla makt den har egentligen!
Det här med minnet är iof väldigt drygt och jag blir lite frustrerad på att jag inte kommer ihåg saker även om det med har blivit mycket bättre. Jag är glad att jag tog beslutet att sjukskriva mig innan det andra jobbet börjar så att jag hinner komma tillbaka till mig själv.
Jag tycker i alla fall att denna senaste veckan har varit mycket bättre och lite mer energi till saker så det känns ju bra, har svårt med sömnen igen och det kryper i benen och så men jag tänker att det kanske är lite inre stress och oro över nåt, jag har ju tagit massa beslut och gjort stora förändringar utan nån direkt plan B så det är nog det. Det går över.
Man får ju inte mer än vad man klarar av så det är lugnt!
Så länge jag märker att det går framåt och att jag faktiskt gör MITT bästa så är jag mer än nöjd.
Så nu får ni hålla tummarna för att proverna kommer tillbaka med bra resultat! :)

Ja ja det blev ett lite osammanhängande inlägg såhär innan vi ska grilla och bara vara i denna efterlängtade värmen, men ja det är lixom så det är just nu :)
Hoppas ni får en fortsatt bra kväll!

Kram på er

tisdag 9 maj 2017

Att se klart!

Hej alla.
Det är 5 månader sen jag skrev här och helt ärligt så har jag försökt att skriva flera gånger men har tagit bort det igen. Det har som vanligt hänt massa sen sist men det är ju så att livet händer hela tiden.
Jag kan ju börja med att berätta att jag har sagt upp mig från jobbet. Egentligen är det för andra gången, första gången blev jag erbjuden en tjänst som koordinator så jag stannade.
Det blev inget av det efter mycket lovord från alla möjliga håll och eftersom det var den enda anledningen till att jag stannade så fanns det ingen annan utväg än att säga upp mig. Jag mådde redan så dåligt och jobbet gjorde inte det bättre för mig på nåt sätt. Allt började med att jag ville ha den tjänsten väldigt gärna så jag försökte ge allt jag hade för att visa att jag kunde. Det resulterade i att jag en dag satt på kontoret efter en period av ett konstigt mående som för en gång skull inte var ångest. Jag trodde att det var ångest men ändå något annorlunda, det kanske var depression oxå?
Jag började känna att jag inte var helt med i huvudet, kände mig trött och hängig men tänkte att jag höll på att bli sjuk. Jag märkte att jag hade börjat få några utslag på hakan, halsen, bröstet och ryggen som blev värre och värre, det kliade och började till slut likna akne. Detta gjorde ju allt värre och stressade upp mig, sänkte mitt självförtroende nåt kopiöst och jag började isolera mig, ville inte träffa människor och jag tyckte det var hemskt att visa mig för nån t.o.m för Daniel. Ett sjukt självförakt byggdes upp och jag riktigt äcklades av mig själv. Denna stressen gjorde ju utslagen värre så det gick ju bara runt i en ond cirkel.
Jobbet var bara stress från att jag vaknade till att jag skulle gå hem, sen började stressen hemma om hur jag enklast kunde gömma mig. Alla runt mig pratade om att jag höll på att gå in i väggen och borde kontakta läkare och kanske bli sjukskriven. Jag har varit stressad förut men aldrig haft fysiska men på det sättet.
En fredag märkte jag hur alla pratade med mig men jag hörde ingenting av vad dem sa, alla drog i mig och jag fattade ingenting.
Jag bara satt där och tittade på allihopa, det ekade i huvudet.
Mitt mående gick ut över mitt förhållande och Daniel blev ju orolig såklart så jag bestämde mig för att ringa min läkare.
Han har sagt förut att han tycker att jag borde bli sjukskriven men jag har sagt nej till det. Efter att jag förklarat för honom allt som jag har känt och att jag funderade på om jag höll på att bli sjuk eller hamna i en depression så sa han att jag hade träffat den där väggen och att det är dags att bli sjukskriven. Han ville egentligen sjukskriva mig till april och det var november när jag ringde. Eftersom min nya tjänst skulle börja i mars så kunde jag inte vara sjukskriven så länge tänkte jag så jag avbröt den och började jobba igen. 
Det var det dummaste jag kunde göra!
Jag var tvungen att på riktigt tänka på hur jag vill leva, är det värt att må såhär för en tjänst? När ska jag börja lyssna på min kropp och faktiskt ta hand om mig själv?
Nu!
Jag tog beslutet att säga upp mig och sjukskriva mig. Det var det bästa beslutet jag har tagit, även om det betyder att jag får börja om från min fastanställning så får det bli så. Jag kan inte vara feg för att börja från start om det är det enda sättet för mig att återhämta mig.
Nu för två månader sen fick jag en käftsmäll av alla möjliga symtom och allt pekade på en depression, jag blev förbannad och undrade varför den kom nu när jag slutat jobba där?! Jag kunde inte sova, ingen koncentration, inget minne överhuvudtaget. Jag kände mig konstant sjuk, ledsen och arg. Eftersom att jag var så säker på att det var en depression så ringde jag för att få en tid hos en terapeut, skulle först träffa en läkare som ville ge mig antidepressiva och jag sa nej! Jag vill inte ha nåt sånt alls det är inte det jag är ute efter, jag vill ha tips och råd om hur jag bäst kan hantera alla dessa känslor så att det blir hanterbart. Det rusade alla möjliga känslor i kroppen och jag har aldrig varit med om något liknande. En dag låg jag i sängen för att jag under en tid nu har känt mig fullständigt utmattad trots att jag inte gjort något ansträngande, jag kände hur jag blev helt paralyserad, ville ropa på Daniel som satt i vardagsrummet men det gick inte att ropa och jag minns att jag tänkte "blundar jag nu så dör jag och Daniel vet inte ens om det". Antingen höll jag på att få en hjärtinfarkt eller en panikångestattack. Det var det sistnämnda. 
Jag fick i alla fall en remiss för att ta prover och som vanligt varje gång jag tar prover så tas ett tsh (sköldkörteln) vilket jag alltid har haft problem med. Jag ska ligga på 1,5 och sist när jag fick levaxin så ökade det till 13.4. Detta provsvaret som jag fick nu i april låg på 80,2 (!). Jag trodde min läkare skulle få en hjärtinfarkt när han såg det, han har aldrig sett något liknande. Jaha?! Så allt detta pga en liten jävla sköldkörtel! Så det var ju bara att börja med mediciner igen, ta dem i tio dagar, ta nya prover osv. Jag fick tillbaka mina nya provsvar för nån vecka sen och det har nu gått ner till 30! Tack och lov.
Man fattar ju inte hur mycket kroppen styrs av den där sköldkörteln, jag har aldrig tagit det på så stort allvar förut men herregud vad jag har mått skit pga den! Nu håller jag alla tummar för att det fortsätter såhär.

Vad ska jag göra nu då med jobb och allt?
Jo....
Jag gjorde en chansning på ett sommarvik som min vän egentligen hade sökt men fick säga nej till då det var nattjobb. Jag ringde och skickade in min ansökan och fick ett samtal några dagar senare för en intervju. Jag fick det! Så i juni börjar jag jobba på bup. Vad som händer efter det får jag helt enkelt se men det är okej. Jag och mitt mående, min hälsa går först!

Ja det var väl det mesta som jag känner att jag kan dela med mig utav, resten behåller jag för mig själv.

Men mitt i allt så är detta egentligen en solskenshistoria där jag för första gången faktiskt insett allvaret med min hälsa och att leva för min egen skull först och främst. Det är inte egoistiskt att sätta sig själv i första rummet!
Jag får en ljusare framtid om jag tar hand om mig själv så att jag därefter kan ta hand om mitt förhållande och alla mina andra relationer.

Tack för mig och god natt!

tisdag 27 december 2016

2016

Ja, vad säger man? år 2016 har utan tvekan varit det mest intensiva året nånsin, jag sa säkert samma sak om 2015 men då tar jag tillbaka det i så fall.
Herregud vilket jävla år detta har varit! det har absolut varit många bra stunder men även massa skit faktiskt. Jag är glad att detta året är slut.
Men vad är skillnaden egentligen? det är bara siffrorna som byts ut om man ändå tänker fortsätta att leva som man har gjort hittills. Man kan ju säga att det ska bli annorlunda detta året, börja träna, sluta röka/snusa, leva mer sunt, jobba mindre, jobba mer... ja det är jättelätt att säga, men sen då? när man står där i slutet av 2017 och skriver samma sak? ja då är det nog dags att börja fundera.

Det finns saker med detta året som jag verkligen uppskattat och som jag har kunnat leva på lite längre, sen finns det MASSA tillfällen som har sugit musten ur mig och gjort att jag tröttnar mer och mer på hur det ser ut just nu. Är det för att jag detta året fyllde 30 som för mig var stort? det var egentligen inte så jobbigt att fylla 30 men det fick mig att tänka på var jag står idag och vad jag vill göra innan det är för sent. Jag har många gånger kollat på min situation och tänkt "är det såhär livet ska vara?" jobba, äta, sova, dö.. typ. Det finns så många stunder som jag hellre hade raderat än att bara "lägga bakom" mig, jag hade velat ha en sån knapp där man helt enkelt kunde radera saker. Jag hade iof hellre haft en knapp där man kunde spola tillbaka tiden och ändrat lite, redigerat kanske lagt ett finare filter. Jag skriver om detta för att det fortfarande är 2016 och detta är ältandets år och det har till en viss del varit bra för mig att gräva upp gammalt och bearbetat det för att kunna leva utan det som gnager. För vissa är det bra och det har det varit för mig. Det har även varit ett år av så många insikter och aha-upplevelser som har fått mig att förstå saker som jag tidigare undrat över. Det är mycket som har fått en förklaring som har varit nödvändigt för att jag ska kunna ta mig framåt.
Det är så många som känner att dem inte har saker som dem behöver bearbeta, utan dem har bara bestämt att dem ska vara lyckliga och inte låta gammalt skit som man ändå inte kan göra nånting åt sänka denna lycka dem har bestämt sig för, och ja jag tar av mig hatten för er och beundrar den mentaliteten dagar där jag tycker att livet är en kamp. Det hade ibland varit skönt att kunna vakna på morgonen och helt enkelt bestämma sig för att det är en bra dag utan ångest och dåliga minnen som gör sig påminda. Det hade varit skönt att ibland bara kunna stänga av känslor som drar ner en men för mig är det som att lägga locket på en tickande bomb. En dag exploderar den och då kommer inte bara en tanke eller känsla upp utan allt som jag bara tryckt undan.
Man brukar säga att "jag är bara människa" som om det skulle vara något negativt.
Som människa har jag ganska mycket fördelar, för det första kan jag prata! jag kan helt enkelt berätta hur jag känner och mår vilket blir lättare för den som lyssnar att förstå. 
Jag har makt. Jag kan även om det är svårt välja att avlägsna det som gör mig illa.
Jag kan ta tag i mina problem och göra nånting åt dem, det kan ta tid men det är värt det, jag kan tom välja vilken takt jag vill göra det i.
Framförallt så kan jag prioritera det som är viktigt för mig! jag kan helt enkelt rota i den tanken som gnager och istället för att agera på den direkt så kan jag fråga mig själv om den tanken gör mig gladare, finns det några fördelar med att låta den styra mig idag? ger den energi till min relation jag är i idag? Gör den någon skillnad i mitt liv idag? nej säkert inte. Varför ska jag då mata den med min energi som jag behöver till annat?
ja, det är logik och ibland är det helt enkelt rätt att tänka logiskt.
Ibland är jag jävligt duktig på det och ibland faller jag, men då tänker jag att det är förmodligen någon känsla som jag behöver möta för att kunna ta bort den och då är det bara att göra det.
Det bästa med att vara "bara människa" är att ha ett konsekvenstänk. Det är det som har gjort att jag fixar detta.
"om jag gör så, så kan detta hända, är det värt det?" Idag använder jag mig av det hur mycket som helst, det är inte alltid bra att ligga femton steg före men ibland räddar det mig mycket.

Ja, jag är glad att säga hej då till 2016 och hej till 2017 och helt enkelt göra det bästa av det jag har IDAG. Vad jag än har varit med om eller vad som än har hänt förut så påminner jag mig om varje dag att jag inte är samma person som jag var då. Jag har mer kunskap och verktyg idag som väger upp vem jag var då.

Så är det med det. Jag önskar er alla ett gott nytt år!



söndag 27 november 2016

Om jag ska vara riktigt ärlig

"Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte vem det är jag ber till,
Jag kanske bara pratar med mig själv.
Men om jag ska vara riktigt ärlig så orkar jag inte mer.
Mitt liv är ett fiasko och jag känner mig som en.
Om jag ska vara riktigt ärlig så vill jag dö,
jag vill bara lägga av.
jag vill sluta göra mig själv illa.
jag vill sluta göra dem illa.
Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte vad jag ska göra.
För första gången så känner jag mig alldeles vilsen.
Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte om det är någon som hör mig, men om nån gör det, så kom och leta rätt på mig."

Denna dikten är både sorglig och fin, lite av en käftsmäll när allt känns tungt. Jag har hur mycket som helst i mitt liv att vara tacksam för.
Jag har förändrat mig så mycket så jag inte längre känner igen mig själv, inte ens i närheten. Ibland är det skönt att slippa vara den personen, men ibland kan jag sakna henne. Ibland hade det varit skönt att vara helt likgiltig och inte känna saker som sårar och gör ont men att man kunde fått välja det själv.  Idag vill jag helst inte bli påmind om henne så ofta som jag blir just nu. Jag vill egentligen inte ha nånting med henne att göra just idag. Jag tycker att det är jobbigt att känna att jag inte gör hemma nånstans men samtidigt jobbigt att inse VAR jag hör hemma just för att det går emot den jag trodde att jag var.... typ.
Hade jag som den jag är idag sprungit på den personen jag var då så hade jag förmodligen gett henne en lavett eller två. Jag är starkare nu men ändå känner jag mig så jävla svag emellanåt. Jag är en större person idag men känner mig förbannat liten ibland.
Där jag är idag kan jag se min egen del i saker och ting i konflikter. Jag har lätt att se vem jag var och hur jag var, men jag ser hellre den jag är idag och den jag är på väg att bli.
Denna ständiga process som pågår i mitt inre just nu är det mest påfrestande jag varit med om men jag ser fram emot resultatet.
När jag kommer förbi detta så väntar ett stort liv.

torsdag 27 oktober 2016

Vuxna barnvecka

Hej hej!
Kommer ni ihåg när jag var iväg på en familjevecka? När jag skulle bo ihop med människor som jag aldrig träffat? Där är jag nu fast på en vuxna barnvecka som är mer inriktat på det dysfunktionella familjesystemet. Jag har varit här sen i måndags och ska åka hem imorn vilket är så jävla tråkigt. Jag önskar att jag kunde beskriva hur häftigt det är med såna här veckor men man måste själv vara med för att förstå. Jag har aldrig kommit en grupp människor såhär nära på så kort tid och det känns för jävligt att splittras ifrån dem. Man blir verkligen som en familj och nu känner jag mig nästan rädd för att åka tillbaka till verkligheten igen och utan dem dessutom. Jag kommer att sakna dem så sjukt mycket, det gör ont i kroppen.
Jag hade velat att alla mina vänner skulle åka på en sån vecka nån gång i livet bara för att få känna den gemenskapen man skapar här. Det är människor som sitter i exakt samma situation, bär på samma skuld, sorg och skam och att då få möjligheten att träffa såna människor och får uppleva den processen tillsammans är magiskt. Det har varit så fruktansvärt tunga dagar med så mycket känslor och ren smärta men samtidigt så energifyllt och fint på samma gång, så mycket medkänsla och empati hittar man ingen annanstans.
Det är verkligen med en klump i magen och sorg som jag lämnar denna gruppen och jag kommer aldrig att glömma dessa människor.

Ni har gjort ett så starkt intryck på mig och jag är så enormt tacksam för att jag fått uppleva detta med er. Ni är utan tvekan de finaste människorna jag träffat! Tack för denna veckan och jag hoppas verkligen att vi håller kontakten.

Tack!