tisdag 27 december 2016

2016

Ja, vad säger man? år 2016 har utan tvekan varit det mest intensiva året nånsin, jag sa säkert samma sak om 2015 men då tar jag tillbaka det i så fall.
Herregud vilket jävla år detta har varit! det har absolut varit många bra stunder men även massa skit faktiskt. Jag är glad att detta året är slut.
Men vad är skillnaden egentligen? det är bara siffrorna som byts ut om man ändå tänker fortsätta att leva som man har gjort hittills. Man kan ju säga att det ska bli annorlunda detta året, börja träna, sluta röka/snusa, leva mer sunt, jobba mindre, jobba mer... ja det är jättelätt att säga, men sen då? när man står där i slutet av 2017 och skriver samma sak? ja då är det nog dags att börja fundera.

Det finns saker med detta året som jag verkligen uppskattat och som jag har kunnat leva på lite längre, sen finns det MASSA tillfällen som har sugit musten ur mig och gjort att jag tröttnar mer och mer på hur det ser ut just nu. Är det för att jag detta året fyllde 30 som för mig var stort? det var egentligen inte så jobbigt att fylla 30 men det fick mig att tänka på var jag står idag och vad jag vill göra innan det är för sent. Jag har många gånger kollat på min situation och tänkt "är det såhär livet ska vara?" jobba, äta, sova, dö.. typ. Det finns så många stunder som jag hellre hade raderat än att bara "lägga bakom" mig, jag hade velat ha en sån knapp där man helt enkelt kunde radera saker. Jag hade iof hellre haft en knapp där man kunde spola tillbaka tiden och ändrat lite, redigerat kanske lagt ett finare filter. Jag skriver om detta för att det fortfarande är 2016 och detta är ältandets år och det har till en viss del varit bra för mig att gräva upp gammalt och bearbetat det för att kunna leva utan det som gnager. För vissa är det bra och det har det varit för mig. Det har även varit ett år av så många insikter och aha-upplevelser som har fått mig att förstå saker som jag tidigare undrat över. Det är mycket som har fått en förklaring som har varit nödvändigt för att jag ska kunna ta mig framåt.
Det är så många som känner att dem inte har saker som dem behöver bearbeta, utan dem har bara bestämt att dem ska vara lyckliga och inte låta gammalt skit som man ändå inte kan göra nånting åt sänka denna lycka dem har bestämt sig för, och ja jag tar av mig hatten för er och beundrar den mentaliteten dagar där jag tycker att livet är en kamp. Det hade ibland varit skönt att kunna vakna på morgonen och helt enkelt bestämma sig för att det är en bra dag utan ångest och dåliga minnen som gör sig påminda. Det hade varit skönt att ibland bara kunna stänga av känslor som drar ner en men för mig är det som att lägga locket på en tickande bomb. En dag exploderar den och då kommer inte bara en tanke eller känsla upp utan allt som jag bara tryckt undan.
Man brukar säga att "jag är bara människa" som om det skulle vara något negativt.
Som människa har jag ganska mycket fördelar, för det första kan jag prata! jag kan helt enkelt berätta hur jag känner och mår vilket blir lättare för den som lyssnar att förstå. 
Jag har makt. Jag kan även om det är svårt välja att avlägsna det som gör mig illa.
Jag kan ta tag i mina problem och göra nånting åt dem, det kan ta tid men det är värt det, jag kan tom välja vilken takt jag vill göra det i.
Framförallt så kan jag prioritera det som är viktigt för mig! jag kan helt enkelt rota i den tanken som gnager och istället för att agera på den direkt så kan jag fråga mig själv om den tanken gör mig gladare, finns det några fördelar med att låta den styra mig idag? ger den energi till min relation jag är i idag? Gör den någon skillnad i mitt liv idag? nej säkert inte. Varför ska jag då mata den med min energi som jag behöver till annat?
ja, det är logik och ibland är det helt enkelt rätt att tänka logiskt.
Ibland är jag jävligt duktig på det och ibland faller jag, men då tänker jag att det är förmodligen någon känsla som jag behöver möta för att kunna ta bort den och då är det bara att göra det.
Det bästa med att vara "bara människa" är att ha ett konsekvenstänk. Det är det som har gjort att jag fixar detta.
"om jag gör så, så kan detta hända, är det värt det?" Idag använder jag mig av det hur mycket som helst, det är inte alltid bra att ligga femton steg före men ibland räddar det mig mycket.

Ja, jag är glad att säga hej då till 2016 och hej till 2017 och helt enkelt göra det bästa av det jag har IDAG. Vad jag än har varit med om eller vad som än har hänt förut så påminner jag mig om varje dag att jag inte är samma person som jag var då. Jag har mer kunskap och verktyg idag som väger upp vem jag var då.

Så är det med det. Jag önskar er alla ett gott nytt år!



söndag 27 november 2016

Om jag ska vara riktigt ärlig

"Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte vem det är jag ber till,
Jag kanske bara pratar med mig själv.
Men om jag ska vara riktigt ärlig så orkar jag inte mer.
Mitt liv är ett fiasko och jag känner mig som en.
Om jag ska vara riktigt ärlig så vill jag dö,
jag vill bara lägga av.
jag vill sluta göra mig själv illa.
jag vill sluta göra dem illa.
Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte vad jag ska göra.
För första gången så känner jag mig alldeles vilsen.
Om jag ska vara riktigt ärlig så vet jag inte om det är någon som hör mig, men om nån gör det, så kom och leta rätt på mig."

Denna dikten är både sorglig och fin, lite av en käftsmäll när allt känns tungt. Jag har hur mycket som helst i mitt liv att vara tacksam för.
Jag har förändrat mig så mycket så jag inte längre känner igen mig själv, inte ens i närheten. Ibland är det skönt att slippa vara den personen, men ibland kan jag sakna henne. Ibland hade det varit skönt att vara helt likgiltig och inte känna saker som sårar och gör ont men att man kunde fått välja det själv.  Idag vill jag helst inte bli påmind om henne så ofta som jag blir just nu. Jag vill egentligen inte ha nånting med henne att göra just idag. Jag tycker att det är jobbigt att känna att jag inte gör hemma nånstans men samtidigt jobbigt att inse VAR jag hör hemma just för att det går emot den jag trodde att jag var.... typ.
Hade jag som den jag är idag sprungit på den personen jag var då så hade jag förmodligen gett henne en lavett eller två. Jag är starkare nu men ändå känner jag mig så jävla svag emellanåt. Jag är en större person idag men känner mig förbannat liten ibland.
Där jag är idag kan jag se min egen del i saker och ting i konflikter. Jag har lätt att se vem jag var och hur jag var, men jag ser hellre den jag är idag och den jag är på väg att bli.
Denna ständiga process som pågår i mitt inre just nu är det mest påfrestande jag varit med om men jag ser fram emot resultatet.
När jag kommer förbi detta så väntar ett stort liv.

torsdag 27 oktober 2016

Vuxna barnvecka

Hej hej!
Kommer ni ihåg när jag var iväg på en familjevecka? När jag skulle bo ihop med människor som jag aldrig träffat? Där är jag nu fast på en vuxna barnvecka som är mer inriktat på det dysfunktionella familjesystemet. Jag har varit här sen i måndags och ska åka hem imorn vilket är så jävla tråkigt. Jag önskar att jag kunde beskriva hur häftigt det är med såna här veckor men man måste själv vara med för att förstå. Jag har aldrig kommit en grupp människor såhär nära på så kort tid och det känns för jävligt att splittras ifrån dem. Man blir verkligen som en familj och nu känner jag mig nästan rädd för att åka tillbaka till verkligheten igen och utan dem dessutom. Jag kommer att sakna dem så sjukt mycket, det gör ont i kroppen.
Jag hade velat att alla mina vänner skulle åka på en sån vecka nån gång i livet bara för att få känna den gemenskapen man skapar här. Det är människor som sitter i exakt samma situation, bär på samma skuld, sorg och skam och att då få möjligheten att träffa såna människor och får uppleva den processen tillsammans är magiskt. Det har varit så fruktansvärt tunga dagar med så mycket känslor och ren smärta men samtidigt så energifyllt och fint på samma gång, så mycket medkänsla och empati hittar man ingen annanstans.
Det är verkligen med en klump i magen och sorg som jag lämnar denna gruppen och jag kommer aldrig att glömma dessa människor.

Ni har gjort ett så starkt intryck på mig och jag är så enormt tacksam för att jag fått uppleva detta med er. Ni är utan tvekan de finaste människorna jag träffat! Tack för denna veckan och jag hoppas verkligen att vi håller kontakten.

Tack!

lördag 17 september 2016

Att få skratta

Jag saknar att få skratta! Jag saknar att skratta så mycket att jag inte kan andas. Jag saknar mitt häxskratt som kom så långt inifrån och är
genuint på nåt sätt. Att bara bryta ihop mitt på stan utan att tänka mig för, att bara få skratta högljutt och fult. Att få ont i magen av att skratta eller att försöka hålla inne skratt i biblioteket  för att man inte FÅR skratta. Fy fan vad jag saknar det.
Jag saknar den avslappnade vardagen där man bara är i stunden och tar dagen som den kommer. Jag saknar att säga fel, snubbla på orden eller helt frispråkigt säga något som inte var tänkt från början. Jag saknar att själv bli chockad över det som ploppar ur munnen på mig, jag saknar att vara öppen. Jag saknar känslan av att ha så ont i magen efter att ha skrattat så mycket, eller tårarna som rinner för att man skrattar sig till gråt.
Jag saknar de sena timmarna på kvällen när det har övergått till övertrötthet när man skrattar åt precis allt! Jag saknar mitt lätta jag, den personen som jag gillar att vara. Jag saknar den frispråkiga, sarkastiska sidan av mig som hade så nära till det hysteriska skrattet.
Fy fan... Jag saknar mig själv så mycket just nu!
Just nu känns allt så förutsägbart. Nu måste man tänka på vad man säger, hur man säger det och varför. Man ska analysera varenda liten tanke och känsla för att ta reda på anledningen till varför man känner som man gör precis just nu.
Man ska leta vuxenpoäng i vardagen, klappa på axeln och säga att man är duktig. Man ska tänka på varje jävla steg man tar, varje ord man säger, varje tanke man tänker eller varje känsla man känner.
Allt ska vara så förbannat psykologiskt precis varje sekund av dagen. Man ska känna efter så mycket så att glädjekänslan som precis dök upp hinner man inte känna för att man förstör den genom allt jävla analyserande.
Jag är så trött på detta allvarliga i allt så det står mig upp i halsen! Jag kräks på det, jag vill bara få slappna av och få vara i nuet, ta en dag i taget och få bryta ihop och pissa ner mig av skratt!

Jag vill bara skratta åt absolut ingenting.

onsdag 31 augusti 2016

En vägg

Igår gick jag in i en vägg av ångest, vad kom den ifrån? För första gången så vill jag stanna i den för att försöka ta reda på varför den greppade mig just igår. Det finns ingen tydlig anledning till att den dök upp, men ja... nu är den här och jag kan inte göra så mycket åt det just nu. Det finns väl nån anledning till det med.
Däremot märker jag en stor skillnad på hur jag hanterar den idag mot hur det har varit. Förut stannade hela livet upp och jag ville helst ligga i ett mörkt rum med ingen som helst kontakt med någon utanför min bubbla. Idag har jag trots min ångest varit iväg, tvättat och träffat vänner så det är ju framsteg. Då känns det heller inte lika destruktivt längre och det är så skönt. Jag tror att det är nån form av acceptans att jag just i den stunden är maktlös inför min ångest som gör det lättare att ha den där. Jag vet inte men det känns logiskt.
Jag har varit hängig hela dagen med feber lite till och från, känt mig allmänt låg.

Denna veckan har jag saknat min kärlek väldigt mycket så jag är glad att det är torsdag imorn så han kan komma hem igen. Tycker samtidigt att det är skönt att sakna men nu är det bra med det!
Känner en stor tacksamhet för mina vänner som underlättar vardagen väldigt mycket.
Jag har träffat min systerdotter en stund ikväll och jag känner en viss stolthet över henne. Hon är så ung men så klok och jag glömmer bort att hon bara är 17 när vi pratar. Hon är den lillasystern jag aldrig fick och jag är så glad för att jag har henne.

Nej jag ville väl bara skriva lite innan jag tänkte stänga mina två blå.
Hoppas ni sover gott i natt och har en bra dag imorn :)

onsdag 24 augusti 2016

Tacksam

Jag ska skriva fem saker varje dag som jag är tacksam för och allt kommer tillbaka till mina kollegor/vänner. Jag är så tacksam för att jag omringas av dessa människor. Jag har denna veckan fått jobba inne på kontoret helt själv dessutom och ibland vill jag slita av mig håret men hur jobbigt det än kan vara så gör mina kollegor hela min dag! Vi har så roligt ihop och en sån gemenskap som är helt sjukt bra och ett jävla teamwork!
Vi umgås både på jobb och privat och det betyder mycket.
Så jag ville helt enkelt skriva om det och få säga att jag är så tacksam för att jag får jobba med dessa människor!

Just nu känns allt lixom bra och jag mår bra just nu och det är ju roligt :)

Med det säger jag god natt!

onsdag 3 augusti 2016

Rotlöshet

Finns det ordet ens? Ja hur som helst så är det nog det jag känner. Det slog mig idag att det som får mig så låg är att jag inte känner mig hemma nånstans. Var jag än vänder mig så känns det tillgjort och överdrivet på nåt sätt. Vill egentligen ringa "min person" och typ gråta men jag kan inte. Jag vet inte ens varför jag vill gråta men så känns det, men helt plötsligt känns allting helt okej igen... äh.. jag vet fan inte vad jag pratar om längre.

Ja ja.. för övrigt så planerar jag en överraskning till Daniel men än så länge har jag inte kommit så långt så det är ungefär det han vet :).
Han bad om en ledtråd eftersom jag fick en sist och han gav mig "U" så.. ja han fick "U". Men ja jag får planera vidare helt enkelt.

Har i alla fall haft en heldag med min bästa vän och systerdotter Josefine det har varit skönt. Hon är 17 år men så klok och hon får mig att tänka på annat. Lilla stumpan! <3

Nej nu ska jag skriva lite..

Hoppas ni har en bra kväll i regnet :)